min förlossningsberättelse

Vid 06.30 gick jag upp för att kissa i vanlig ordning. Märker då blod på pappret, blod i underlivet och graviditet går inte hand i hand så smyger upp för att inte väcka de andra och ringer sen förlossningen i Nyköping. 

De ber mig att åka in för en kontroll men barnmorskan i telefonen säger även att de troligtvis kan vara ett tecken på att något är på gång och säkerligen inget att oroa sig för. Hon berättar även att vi kan räkna med att få åka hem efter de. Vilket jag redan räknat med. Fanns de alltså en liten chans att få stanna kvar och att de var på gång? Väcker sen Chrille, ringer mamma som kommer för att passa Selma. Packar bilen med våra väskor och babyskyddet, ifall att. 
På plats så undersöker de mig, konstaterar snabbt att allt ser bra ut och att vi kan räkna med att åka hemåt. Något sånt. 
Jag frågar dock om vi kan få göra ett ultraljud, då vi hade tid (fredagen) dagen efter för tillväxt ultaljud då min BM trodde bebisen var storleken större. Medan vi ändå var på plats och hade barnvakt. De fick vi och jag lägger mig med magen i luften och kikar på den svart/ vita skärmen. Barnmorskan mäter varenda kroppsdel, flera gånger om. Vi sitter tysta och jag var inte de minsta nervös. Efter ett tag berättar hon att bebisen i min mage förväntas väga 4,9 kilo. Jag säger sen något i stil med att "nu börjar jag gråta" hon säger sen att den inte behöver vara så stor utan kan även uppskattas till 4,2 eller 4,6kg. Jag slänger mig upp från sängen, ställer mig på alla fyra och hyper ventilerar. Ber om något att spy i, vilket jag aldrig gjorde men de var nära. Jag fick verkligen sån ångest, jag sa att jag ångrat mig och ville inte ha ut bebisen. Alla förstår ju vilket håll hon skulle ut, så hennes beräknade vikt var inget en redan livrädd, gravid tjej ville höra. Efter barnmorskan lugnat ner mig, berättat att de inte gör stor skillnad då huvudomfånget oftast är detsamma så skulle de gå bra ändå. Ringde sen mamma och Ida som även dom lugnade mig en stund. Tanken på att bli snittad, skrämde mig med så jag kände bara sån ångest över vad som komma skall. Men nu var de iaf dags för oss att bli igångsatta, jag kunde inte riskera att Vilma skulle gotta sig i magen och jag skulle behöva gå över tiden mer och hon skulle bli ännu större. 
Fick min första dos vid 12.00 någonting. En spruta med vätska i munnen, som smakade absolut ingenting och vi var igång! 

Kände såklart inget med detamma utan denna process kunde ta ett tag tills värkarna skulle starta. De var en solig dag och lunchdags så jag och Chrille promenerar till ett gatukök en bit bort från sjukan. Vi får i oss en varsinn burgare, mer än så hann vi inte innan jag kände av de första värkarna. Promenaden tillbaka, så har de startat, håller Chrille hårt och stannar upp när värkarna kommer. Men de är absolut hanterbara. 
När vi kommer upp på förlossningen igen, så får jag min andra dos. Mer än så behövdes inte för nu var de igång, på riktigt och jag hade börjat öppna mig. 
Tror jag var öppen 3cm vid de där laget. Jag kämpar på med värkarna och ber om att få ta ett bad. Så vi spolar upp ett bad och visst var de skönt att ligga där, en stund. Upp igen och jag skulle även gå på toa, kommer inte upp från toan då jag blev  likblek och var på väg att svimma. 
Tillbaka till sängen och jag har öppnat mig 5cm. Nu gör de ont och värkarna är längre inte hanterbara, inte ens luftgasen som jag fått där innan hjäper. Jag ber om en epuidral och en läkare kommer sen in och sätter den i ryggen på mig. Efter någon minut så lägger jag ifrån mig lustgasen och känner ett halleluja moment! 
Smärtan var som bortblåst, herregud vad skönt de var. Sist så tog den aldrig, så kände aldrig de jag fick känna nu. Gudsgåva till kvinnorna. Under kanske tre timmar så mår jag relativt bra, behöver lustgasen ibland men till en början så kunde jag blunda en stund eller leka med telefonen. Jag tyckte de gick fort ändå, helt plötsligt var jag öppen 8cm. Inte långt kvar nu, tänkte jag. Kanske får jag krysta ut den här bebisen snart och allt är över. Där någonstans så har jag haft värkar i kanske 7 timmar och börjar se ljuset i tunneln. 
Där någonstans så får jag även feber frossa utan dess like, fryser helt galet mycket och hackar tänder. Epuidralen känns längre inte helt fantastisk och värkarna gör sig nu påminda och trycket neråt är snart olidligt. 
Jag kämpar på igen med febern i kroppen som höll i sig ända tills de var över. Öppnar mig ändå relativt fort och efter ytterligare en timma eller två så är jag 10cm öppen. Äntligen tänker jag då! Under den här tiden har jag varken fått äta eller dricka, så var så törstig efter all lustgas och hungrig efter att inte fått stoppa något i magen på tio timmar. Varför, var för att om jag skulle behövas snittas så skulle jag vara fastande. 
Varför de trodde att ett ev snitt skulle ske, var för att de konstaterade att bebisens huvud var ruckbart och inte trängt ner ordentligt. Jag sa till barnmorskan att jag var livrädd för ett kejsarsnitt, hon peppade mig med att de trolitvis inte skulle behövas men att jag ändå inte fick äta eller dricka om de skulle bli så. Hon lät ändå ganska övertygande så jag var inte orolig för ett snitt. Nu hade jag varit helt öppen i en timma eller mer. Smärtan var olidlig och jag bokstavligen skrek i lustgasen och önskade att allt var över. Blir undersökt igen och inget händer, huvudet ligger inte som de ska så de skulle vara omöjligt för mig att krysta ut henne. En läkare kommer in och även hon konstaterar att de blir en snitt. 
Min störta mardröm, jag var så himla rädd. Grät hysteriskt och ville bara försvinna från min egen kropp. 
Snabbt gick de och jag rullades helt plötsligt ut från rummet. Hade massa folk omkring mig som drog iväg mig till operations rummet. Tog några värkar på vägen och skrek av smärta. Hackade tänder och skakade av feberfrossan och rädslan över att de skulle skära upp min mage och jag kunde inte påverka de.
Jag kollar Chrille djupt i ögonen och säger att jag vågar inte. På plats i operations salen så var de precis som på film. Vitt, sterilt och utan fönstrer. Massa lampor och läkare i blå kläder. Jag får massa saker i armarna, dropp och ja, jag vet inte vad de var som hänge fast i mig. Fick dricka en äcklig shot som smakade kallsup sen drog de iför ett skynke stax nedanför brösten så jag inte skulle se något. De ger mig bedövning och frågar sen om jag kände något (medan de drog en kniv mot magen) jag svarade ja, fast jag knappt kände något. Eller jag kände, men de gjorde inte alls ont. De väntade nångon minut och upprepade de, jag sa igen att jag kände av. De var bara för att dra ut på de, jag var aldrig redo att de skulle börja dra kniven i min mage. Men de hade de redan gjort. Jag kollar Chrille i ögonen som står framåtlutad över mig, bara stirrar i honom. Livrädd och kände sånt obehag. Jag hade inte hunnit förbereda mig på detta, de gick så fort. Även om de inte gjorde ont, så kände jag vad de gjorde där bakom de blå skynket. Kände när hon kom ut, eller plockades ut ur magen. Kände hur de drog i skinnet medan de sydde ihop mig. 
Väntade även på de första skriket och där kom de. Jag blev lugnare. Hon var ute och hon lever. En barnmorska torkar snabbt av henne, lindrar in henne i en handduk och visar upp henne. Chrille gråter som ett litet barn och säger att hon är så fin. Jag är mest i chock och kände mig tom och kunde inte ta in så mycket, samtidigt kände jag mig så lycklig. 
Chrille följer med barnmorskan till ett annat rum där navelsträngen ska klippas och Vilma ska mätas och vägas. 
Och där får jag ligga kvar, vänta på att bli sydd. Eller på att bli färdig sydd, de tog sån tid, tror de höll på en hel timma. Kräktes gjorde jag även där emellan och stirrade rakt in i väggen, skakade som ett löv av den där febern och tyckte bara så synd om mig själv. Ville ju vara med Chrille och Vilma. Efter ett tag så kommer de tillbaka, berättar att hon kom ut 21.26 var 53cm lång och vägde 4605g. 
Sen försvann de igen, vet dock inte vad som var på tur då men jag blir sen själv inrullad på uppvaket. Där ligger jag i mörkret och klockan är runt 23. Säger till mig själv att "du är bäst, du klarade de" var så himla lättad. Hon var ute och jag hade precis genomgått min största rädsla. Även genomgått hela förlossningsarbetet i nio timmar och blivit igångsatt (som även de var en stor rädsla för mig).
Strax där efter kommer iaf Chrille in med Vilma till mig. Hon tar bröstet och jag känner mig som sagt som värdens jävla super women. Klockan tickar och jag ville så gärna ringa mamma. Men telefonen var på rummet, visste hur orolig hon var. 
Hur som. Vid 00.00 tiden så rullas vi in på BB, får den berömda brickan med smörgåsar och Pommac. Sover inte mycket den natten, utan kunde inte sluta stirra mig blind på min andra dotter, helt perfekt och underbar. Tänk att hon låg i min mage. Tänk att hon var ute nu. Den känslan är obeskrivlig och fantastiskt. Njöt av de- nuet innan jag tillslut fick lite sömn. 
Dagarna på BB var tuffa. Jag upplever att de inte går att jämnföra smärtan i kroppen efter att föda vaginalt/ med snitt. Första dagen var såklart värst. De gjorde iprincip ont att prata. Men de blev som tur var bara bättre och bättre för varje dag som gick/ går. På Tordagen den 17/8 föddes hon och på söndagen valde vi att åka hem. 
Bästa hemresan någonsin, att få lämna sjukhuset och ta med oss vår bebis hem till en erfterlängtad storasyster. Nu är familjen komplett och jag känner mig lyckligt lottad som fått två så fina tjejer. Nu spelar lixom inget annat, någon roll alls. Nu är de bara jag och min familj, vi kan lixom knyta igen den här säcken nu. För nu blir de inte bättre än såhär. 

Godnatt på er, hoppas ni orkade läsa :-)


Kommentarer
Postat av: Jessica

Va häftigt!Du är grym Linn och är så sjukt stolt över dig, du är verkligen en super women🙌 Grät en skvätt när jag läste och känner sån lycka för er!! Välkommen till världen Vilma, jag längtar tills på lördag då jag får träffa dig för första gången ❤️

Svar: Tack Jessica 😘 ❤️
Linn

2017-08-24 @ 06:05:30
Postat av: Johanna kjol

Åhh blir alldeles tårögd!! Vilken kämpe du är!!❤️

Svar: Taaack 😘😘😘😘😘
Linn

2017-08-24 @ 09:42:23
Postat av: Sofie

Grymt Linn!!!!! Gråter lite på jobbet just nu😂 Välkommen till lilla Vilma!!! Puss på er

Svar: Haha inte ska du gråta på jobbet 😂 tack ska du ha 😘😘😘😘😘😘
Linn

2017-08-24 @ 09:56:32
Postat av: Marre

Bästa bloggaren 🙌🏼🙌🏼🙌🏼🙌🏼

Svar: Haha. Bästa Murre Marre 🙌🏻😘
Linn

2017-08-24 @ 12:53:04
Postat av: Ida

Lyckligt slut! Du är fantastisk du fick verkligen leva en stund i din mardröm men "What Dosent kill you Only make you stronger" 😀 Ska aldrig mer kalla dej för mes

Svar: Word 💁🏼😍😂❤️😍😘😀😀😀😀
Linn

2017-08-24 @ 14:21:26
Postat av: Christin

Vilken kämpe du är Linn, tack för att du delade med dig 💞 Sitter med tårar i ögonen nu och längtar till jag får uppleva det igen ❤️

Svar: Härligt att jag kunde inpirera ändå! 😍😘❤️
Linn

2017-08-24 @ 15:37:16
Postat av: Majsan

Verkligen super woman!! ❤️😘😘😘

Svar: Tack majsan 😍🙌🏻😎😘
Linn

2017-08-24 @ 18:31:35
Postat av: Anonym

Så himla fint skrivet! Och Wow! Du är verkligen en riktig superkvinna 🙌🏻 Va du kämpade! Välkommen Vilma 💜

Svar: Tack så mycket 😍🌸🤗😌😊
Linn

2017-08-24 @ 20:45:12
Postat av: Moster Anna

❤️❤️❤️❤️❤️

Svar: 😘❤️
Linn

2017-08-25 @ 22:50:43
Postat av: Johanna Charm

Asså linnsaan 😍👌🏻 Fan vad du skriver bra och jag fick tårar!!! Grym brud! Stort grattis igen 😘😘😘

2017-08-26 @ 08:35:51
Postat av: Johanna Charm

Asså linnsaan 😍👌🏻 Fan vad du skriver bra och jag fick tårar!!! Grym brud! Stort grattis igen 😘😘😘

Svar: Haha tack så mycket 😀🤗😘😘😊
Linn

2017-08-26 @ 08:35:53
Postat av: Elin Löwstedt

Du ÄR super woman! Stort GRATTIS till er alla! <3

Svar: Tack snälla 😘🤗
Linn


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback