Linn | mamma till S

Vid fem tiden väcker Torsten oss och är helt hysterisk, han vill verkligen ut. Chrille säger efter en stund att vi ska släppa ut honom. Jag var inte lika pigg på iden. Ville inte släppa ut honom sen försöka sova vidare, vill vara med honom ute den första stunden (har dessutom läst att det är bra). Är verkligen så rädd för att han ska försvinna (som sagt) sen gör det ju inte saken bättre att vi bor fem minuter ifrån tåget, vilket jag också hade i tankarna. Efter en stund fick väl ändå båda nog då han jamade och krafsade på dörren så vi släppte ut honom. 

Jag står i det fuktiga gräset i mitt nattlinne och ser solen gå upp och klockan är väl si sådär 5.30 någonting och tittar på en katt. Han är sjukt rädd men tycker ändå att det är spännande. Efter en stund försvinner han en bit och jag kunde inte gå efter. Lägger mig i sängen och snyftar och Chrille tycker att jag är så där lagom knäpp. Tänkte att det var sista gången jag såg honom. 

Efter tio minuter krafsar det på sovrums fönstret och han vill in. Vilken lycka. Skrattade sendan högt åt mig själv. 

Hur harig kan man bli inför en katt? Hur harig kommer jag inte bli sen? Eller är det som sagt alla dessa hormoner som spökar med mig?

Han har inte varit det minsta intresserad av att gå ut mer alls idag.

Han känns som en riktig fegis, men det släpper nog snart. 

Dagen har annars bestått av storhandlig, sedan dess har jag sovit och bara legat i sängen. Mina fötter ser ut som prinskorvar och är helt bål efter "dagens aktivitet" fötterna ser ut att tillhöra ett tresktroll. Är så less på att vara gravid nu, får svårt att andras också när jag sitter för det blir sånt tryck. Har läst att magen kan börja sjunka nu, så ska just det problemet avta. Det har ju inte hänt mig än, men den får gärna sjuka nu och sluta växa för jag känner mig som störst i värden. 

Torsten nedanför mina fötter i sängkanten, där han hör hemma :-)