att skriva av sig

Chrille jobbar som sagt natt och åkte hemifrån för nån timma sen. Selma somnade precis bredvid mig i soffan. 
Ida skickade en bild på en nyfödd Lucas, de fick mig att vilja titta igenom alla bilder på Selma. 

Här har vi en nyfödd liten tjej, knappt en dag gammal och nästan lika stor som en chokladkaka. Haha. 

Här är hon en vecka gammal och sover gott i vagnen. 

En månad gammal och hennes fina pyjamas i storlek 50 var lite för stor. 

Två månader gammal ute på vinter promenad. 

Tre månader gammal och vi tar lite fina bilder i vardagsrummet. 

Fyra månader gammal och får bada i diskhon. 

Fem månader gammal och testar nya bumper stolen. 

Sex månader gamal med hatten på sne. 

Sju månader gammal och trivs bra att ligga på mage. 

Bild från veckan, sju månader och någon vecka gammal och älskar sin gunga. 

Blir alldeles nostalgisk när jag kikar tillbaka på de första bilderna på henne, känns som om dom första bilderna var från en evighet sen samtidigt som igår. 
Kan tänka tillbaka på oss, oss som familj och mig och Chrille som par. Två nyblivna föräldrar som "tog med sig ett barn hem från BB". Ställer ner bilbarnstolen med en bebis i hallen, kollar på varnadra och undrar- vad gör vi nu? 
Ler för mig själv när vi tillsammans står och byter de första blöjorna tillsammans vid skötbordet, hur vi så försiktigt klär på henne, som om hon vore gjord av glas. Hur jag sprang upp på nätterna för att värma flaskor i micron, innan jag upptäckte att man kunde ställa en termos vid nattduksbordet. Hur jag gick upp mitt i natten för att byta en kiss blöja, innan jag visste att det var totalt onödigt att byta en liten kiss blöja och behöva väcka både mig och bebis.
Hur man nervöst tittade på vågen på BVC de första veckorna och hoppades på att hon går upp som hon ska. 
Hur jag drog ut på att lägga över henne i vaggan, som stod tom bredvid min sida av sängen de två första månaderna. Sov hellre på en liten yta i sängen än att behöva lägga henne "så långt bort från oss". 
Hur vi fnissade under de första barnvagns promenaderna och kände den där lustiga känslan över att dra en vagn. Hur jag alltid fick springa till tåget för det tog så lång tid att komma utanför dörren. Nu var det betydligt mer att tänka på än att ha med sig nycklar, pengar och mobil i fickan. Ja, listan kan göras lång. 
Idag känns allt som en självklarhet och vi, alltså jag och Chrille känns så bekväma i vår föräldrarroll och de känns som om vi aldrig gjort annat. Vi är proffs på vårt eget barn och vi känner igen hennes signaler. 
Såklart har vi mycket kvar att lära, vi har ju trotts allt bara vart föräldrar i sju månader. Men visst är det stor skillnad från dag nummer ett. Även vi som par och vår relation har förändrats något enormt, till det positiva. Vi är värdens bästa team och vi har kommit varandra om möjligt, ännu närmre. Efter nio år tillsammans så trodde jag inte de var möjligt men där hade jag fel. 

Kommentarer
Postat av: Christin Eriksson

Så fint skrivet, blir tårögd. Hon är bedårande eran lilla Selma 💖 Längtar om möjligt ännu mer efter min och Pontus bebis 👶🏼😩😩😩

Svar: Haha! Fin du är💜 de är alla hormoner, hihi. SNART är han här... Så spännande 🌸😘
Linn


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback