Linn | mamma till S

Har ju lixom längtat efter att få skriva om den. Har känt mig så hemlig inför alla de senaste veckorna. Hemlig och framförallt tråkig. Hon som tackar nej till fest och alltid är trött. 

Känns så skönt att få tala om varför det är/ varit så nu. 

Och på tal om att få tala om. Om man bortser från Chrille (som absolut var den roligaste att berätta för). Så var det också så kul att berätta för mamma. 

Henne berättade vi för tidigt, redan i vecka 7. 

Både jag och Chrille var lediga och bjöd över mamma på lunch. Hon har bara en timmas lunch rast så de blev ingen lång historia. Jag hade förberett en liten present påse. Där knöt jag fast en lapp i en napp, som en liten "mormor" symbol. Tiden började rinna iväg och mamma började snegla på klockan. Chrille sparkar mig lite under bordet och ja blev så nervös. Visste att hon skulle bli så glad men hade inte sagt ett ord till henne om det var på tapeten med barn. När hon nämt något om att hon längtar efter att få bli mormor pratade jag mest bort de. Sa sen att jag hade köpt en liten sak till henne och mamma tar upp nappen ur påsen. Läser lappen och kollar på oss och jag har aldrig sett henne så allvarlig och chokad i hela mitt liv. Vi är knäpp tysta och mamma ser ut att ha blivit fryst eller nått. Det tar inte många sekunder innan tårarna rinner och jag börjar bara finssa och skratta. 

Hon grät av lycka hela vägen till jobbet och tyckte de var så jobbigt att komma tillbaka till jobbet och dölja nyheten. Tyckte nästan synd om henne då. Men inte ett ord hade vi sagt, inte innan v.12. 

Vi gjorde även lika dana nappar till flera i våra familjer :-)